Tory-partiet och Boris Johnson gör ett formidabelt valresultat på rena Thatcher-nivån och vinner en betryggande majoritet i det brittiska parlamentet.
Labour-partiet, UK:s sossar, gör å andra sidan ett katastrofval. Britterna har tydligt vänt socialisterna ryggen. Den hårdnackade vänstermannen Jeremy Corbyns återstående dagar som partiledare måste efter detta vara lätträknade.
Med detta är det definitivt så att Storbritannien kommer att avsluta sitt medlemskap och under nästa år marschera ut ur EU. Det tycker jag är djupt olyckligt. Att ett betydelsefullt och starkt land lämnar försvagar Europa i en tid som gemenskap, sammanhållning och samarbete behövs kanske mer än någonsin.
Jag befarar också att premiärminister Johnson kommer att prövas i befattning när han nu ska möta och bemästra alla de friktioner som följer med ett utträde. De svårigheter och risker som brexitöterna talade tyst om eller förringade i den tämligen populistiskt formerade folkomröstningen 2016.
Å andra sidan är det viktigt, för britterna liksom för övriga européer, att äntligen veta vad som gäller och att kunna förhålla sig till det. Det hittillsvarande, mångåriga limboläget har undergrävt förtroendet för politiker och parlamentarism i Storbritannien och det har bromsat utvecklingen av det fortsatta samarbetet i EU. Så hade det inte kunnat fortgå.
Så även om det är med sorg i hjärtat som jag ser britterna tacka för sig, är jag ändå lättad över att de gör det som en mer samlad nation än tidigare och med ett parlament som faktiskt kommer vara förmöget att fatta beslut och utöva ledning. Det ger trots allt bättre förutsättningar för att driva brexit mot ett så happy end som det nu är möjligt.
